En helt jävla vanlig skitdag

 Vaknar kallsvettig, trött och utmattad vid fyra-tiden av att tarmarna trycker på. Masar mig så fort jag förmår till badrummet och blir sittandes en dryg halvtimme. Väl tillbaks i sängen är det omöjligt att somna om, läser lite nyheter och lägger patiens på mobilen. Till slut somnar jag om för en stund. Vaknar igen ett par timmar senare och gör lite glutenfri havregrynsgröt som vanligt. ”Pace:ar” sakta några varv fram och tillbaks mellan balkongdörren och badrumsdörren för att väcka kroppen och börja samla lite steg. Sätter på radion och lyssnar förstrött medans jag äter min gröt. Har glömt att jag skulle tagit diabetes-sprutan innan frukost, men tar den nu istället. Bättre lite sent än inte alls. Börjar bli allt bättre på att sticka mig i magen, känns knappt nuförtiden. Men mår fortfarande illa av innehållet i den (Victoza, inte insulin). 

Tar fram veckans påbörjade korsord och löser ytterligare några frågor. Efter ett tag plockar jag undan laktosfria mjölken och tallriken samt går några varv till. Tarmarna gör sig påminda igen och jag hinner med nöd och näppe till toan. Inte alltid jag gör det. Jaha, en sån dag idag. Igen. Suck. Fördriver ännu en alltför lång och smärtsam tid på porslinstronen. Väl klar så är jag som så ofta lite yr och vimmelkantig och går och sätter mig i fåtöljen. Det tar inte många minuter innan jag somnar. Vet inte hur länge jag sovit, men borde gå och handla lite mat nu. Drar på mig ett av de två par extra stora jeansen som jag fortfarande kan ha på mig (min numera konstant uppblåsta gasmage gillar inget åtsittande, så de flesta kläder jag har funkar inte längre) samt de trasiga gympadojorna och beger mig mot mataffären. Halvvägs dit måste jag tvärvända och hukande småspringa hem igen för akut toabesök. Jävla mage. Gör skitont. Svår IBS är en skitjobbig sjukdom - bokstavligen. Det får bli blåbärssoppa och glutenfria skorpor idag igen. Samt vila/sova i soffan resten av dagen...

En lördagsförmiddag i förorten

 De allra flesta lördagarna brukar jag lyssna på melodikrysset kl.10:03 fram till 11-nyheterna. Sedan brukar det skickas olika sms-varianter inom släkten som ”löst” , ”lod3?” eller ”kunde du gruppen?” och liknande. En härlig tradition som pågått sedan 60-talet med/mot framförallt mormor, mamma och moster. 

Men inte idag. Var på väg till demensboendet på andra sidan stan för att tillsammans med min halvsyster träffa gamla mamma.

Halvvägs till t-banan i min söderförort passerade jag ett förälskat par med varsin kaffemugg i handen på väg från det mysiga lokala bageriet Lilla B. Deras hund tittade längtande på en annan liten dito som satt tryggt invid stolen som dennes matte ockuperade inmundigandes en bouchon. Cykelvagnen med två barn i svischade förbi på väg till lekparken. 

Jag klev in genom dörren till t-banan, tog fram mitt SL-kort och hoppades att det skulle fungera trots att jag råkat tvätta det med jeansen det låg i häromdagen. Kortet fungerade, yippie! På väg ner i rulltrappan till plattformen såg jag en pappa med 2 små barn. Det minsta satt i sin barnvagn, det större barnet hade en legoleksak i handen. Plötsligt tappade pojken en gul legobit och det stannade kvar och hoppade på sista trappsteget när de gått av rulltrappan. När jag närmade mig den böjde jag mig ner och fick tag på den och kunde lämna över den till pojken som hoppade och skrattade av glädje. Pappan nickade tacksamt och vi fortsatte varsin promenad på perrongen. Halvvägs bort på perrongen gick en upprymd och glad ung man runt, runt hans förmodade flickvän som bara log åt hans busighet.

När t-banetåget några minuter senare rullade in till stationen, var jag klarvaken och glad över de små fina möten jag haft i min fina förort. Visst är livet underbart ändå.

Sagan om den lilla prinsessan (första utkast)

 Det var en gång en liten baronessa som bodde med sin mamma och pappa i en mellanstor stad i Sverige. Hennes föräldrar hade en restaurang, och där fick hon provsmaka jättegod mat. Ofta när föräldrarna arbetade sent på kvällen och natten fick den lilla baronessan bo hos sin älskade mormor och morfar i deras jättestora hus. Mormor lekte skola med den lilla baronessan i köket. Det fanns en griffeltavla på väggen bakom kökssoffan, där den lilla baronessan kunde rita och skriva och räkna. Hennes mormor lagade världens godaste tunnpannkakor, och därtill fanns det vipsgrädde (ja, hon sa så) och hemlagad jordgubbssylt. Ibland gjorde de också varm choklad, den lilla baronessan gjorde ofta extra mycket smet genom att blanda kakao och socker med lite grädde och smaka av både en och två gånger, sedan hällde mormor på den varma mjölken ur kastrullen. Det gällde att röra om försiktigt, då kunde en del av smeten fastna på skeden och slinka in i munnen. Det var en av mormors och den lilla baronessans små hemligheter.

Juldag hos dementa mamma

 Efter sen frukost med min vanliga havregrynsgröt lyssnandes till P4 Radio Stockholm klädde jag på mig och packade ner julkort, tyska kanelstjärnor (Zimtsterne), hembakade svenska pepparkakor med färgad kristyr, ett av mamma önskat anteckningsblock, salta Tuc-kex och en fransk ost. Det var bitande kallt ute trots bara ca.minus 5 grader. Väl framme vid ingången till tunnelbanan fungerade till min glädje fortfarande SL-kortet. Hatar att det inte går att se hur många resor man har kvar utan att behöva ladda ner ännu en jä-la app till den redan sprängfyllda gamla mobilen.

Färden in mot stan gick bra, bytte från grön till röd linje vid station gamla stan. Tycker inte om att byta vid Slussen, det är så rörigt och stökigt där. Väl framme vid Ropsten hade jag med någon minuts marginal missat bussen mot Rudboda, men det gjorde inget. Hann gå in på Pressbyrån och köpa en banan och en laktosfri drick-yoghurt samt lite laktosfri mjölk till kaffet hos mamma. Äldreboendet hade bara vanlig mjölk. Så småningom kom nästa buss och vi var ett 10-tal personer som klev på. Tycker om att åka på Lidingö-bron, det är så vackert att se både vattnet och Forresta med Millesgården. Vid Lidingö centrum gick några av, sedan körde bussen förbi Lidingö kyrka och Lidingövallen. Tryckte på stop-knappen strax innan Bosövägen och gick av. Framme vid mammas äldreboende letade jag febrilt efter koden, då en besökare kom ut och släppte in mig. Gick som vanligt till vänster för att sprita händerna och ta på mig det obligatoriska munskyddet. Därefter gick jag till hissen och åkte upp 2 våningar. Återigen kod, en hall, en till dörr med kod. Väl inne hälsade jag på ansvarig personal och några av de boende som satt och tittade på tv i gemensamhetsrummet. Fortsatte inåt mot lägenheterna och knackade på mammas dörr. Den var halvöppen, såg henne sitta i fåtöljen med tjock fleecetröja och mössa på. Jag hejade på mamma, gav henne en kram och frågade hur hon mår. Jo tack, bra, svarade hon. Trevligt med besök. Sen sa hon: vem är du?

Kidnappningen

Mina föräldrar skiljde sig när jag var 6 år. Deras gemensamma restaurang och nattklubb i min födelsestad Gävle hade gått i konkurs. Pappa flyttade utomlands och mamma och jag flyttade till Stockholm.

Pappa kidnappade mig en morgon från skolan när jag gick i andra klass. Vi flög via ett annat land till hans hemland för att försvåra för mamma och polisen att stoppa planet. När mamma kom till skolan för att hämta mig, mötte pappas bror henne och förklarade att jag hade flyttat utomlands.

Några månader senare bilade mamma, morfar och min ena moster ner till staden jag bodde i utomlands och tänkte hämta hem mig. På något sätt fick pappa tyvärr reda på det, så han skickade iväg mig och farmor till en mindre ort utanför den stora staden. Vi fick inte ens träffas, mamma och jag. 

Bodde kvar utomlands med pappa i flera olika städer ända till 7:e klass, då flyttade vi tillbaks till älskade Sverige. Nu fick jag träffa mamma jättemycket, inte bara varannan helg, utan ibland också under skolraster eller direkt efter skolan en stund, då hennes arbete låg väldigt nära min skola. Pappa fick inte ens reda på det, det var lugnast så.

Efter drygt ett år fick pappa jobb i en annan stad i Sverige, så det blev flytt igen. Nu kunde jag åka tåg själv och hälsa på mamma varannan eller var tredje helg. Det var alldeles för sällan, men väldigt mysigt och härligt. Mamma var nu omgift med hennes ungdomskärlek och efter initiala barnsligt arga utbrott på honom, började jag tycka riktigt bra om min bonuspappa. Han hade en dotter ur sitt första äktenskap som var några år yngre än jag. Så småningom fick mamma och hennes andra man två gemensamma barn, först kom en nyfiken flicka och året efter en egensinnig pojke. Underbara halvsyskon. Genom de blev min bonuspappas första dotter och jag ”kvartssyskon”.

Jävla bajskorv!

 Det var en gång en bajskorv som levde i slutet av tarmen hos en ovanligt besvärlig individ. Hon hade extremt långa och trånga tarmar och ingen ordning alls på tarmbakterierna, särskilt inte de goda, de saknades nästan helt. Sen experimenterade hon med konstig IBS-skonkost och vitaminpiller och fick intravenösa järninfusioner. För att inte tala om mängden gröt och laktosfri lättmjölk som vällde ner vareviga dag. Inte en grönsak, fiber eller krydda här inte. 

Näej, tänkte bajskorven. Jag har fått nog jag också! Sen satte den sig på tvären precis innan mynningen, så det blev totalstopp i maskineriet. Innehaverskan kved, tryckte och småskrek allt vad hon orkade, men det bidde bara en liten tummetott-bajskorv i porslinstronen. Förtvivlade gav båda upp efter en seg kamp i drygt en timme och lade sig för att vila en stund. Snart skulle kampen återupptas, det hade båda bestämt från varsitt håll så att säga.

Dödslängtan...

 Har i många år tänkt ge mig hän i självmordsdansen, men har numera en krisplan att tillgå när mörkret blir för tungt och smärtorna i både kropp och själ tar över hela mig. Gjorde ett misslyckat försök för några år sedan, men hamnade istället på en sluten avdelning på Sankt Görans Sjukhus. Personalen där var fantastiska, riktiga hjältar.

Så vad gör jag då med min dödslängtan, när jag insett att de till buds stående hjälpmedlen inte fungerar eller är otillräckliga? Har också lovat nära och kära att inte försöka igen, men ska jag verkligen bara fortsätta leva för deras skull? Träffar de ju inte så ofta ändå, ingen av de bor jättenära. Så varför uthärda? 

Har haft ett både jobbigt och bra liv med mycket glädje och många sorger. Är 60+ och arbetslös, lever ensam och har ingen ork kvar. Fysiska och psykiska sjukdomar tar upp det mesta av min vakna tid, som även den är begränsad då jag både sover och vilar mycket. Känner inte att jag tillför världen något längre, eller att jag behövs. Varför ska jag då fortsätta kämpa vareviga dag med att överleva? Vore det inte bättre att få dö i frid innan jag blir ännu sjukare? Då slipper jag vara till besvär för nära och kära samt slipper den dagliga smärtan och hopplösheten.

Undanber mig självhjälpsråd och ryck-upp-dig-tips, har fått de i överflöd redan och orkar inte ta in mer. Skriver detta mest för mig själv, för att få ur mig jobbiga tankar, har inga planer på att göra slag i saken just nu.