Har i många år tänkt ge mig hän i självmordsdansen, men har numera en krisplan att tillgå när mörkret blir för tungt och smärtorna i både kropp och själ tar över hela mig. Gjorde ett misslyckat försök för några år sedan, men hamnade istället på en sluten avdelning på Sankt Görans Sjukhus. Personalen där var fantastiska, riktiga hjältar.
Så vad gör jag då med min dödslängtan, när jag insett att de till buds stående hjälpmedlen inte fungerar eller är otillräckliga? Har också lovat nära och kära att inte försöka igen, men ska jag verkligen bara fortsätta leva för deras skull? Träffar de ju inte så ofta ändå, ingen av de bor jättenära. Så varför uthärda?
Har haft ett både jobbigt och bra liv med mycket glädje och många sorger. Är 60+ och arbetslös, lever ensam och har ingen ork kvar. Fysiska och psykiska sjukdomar tar upp det mesta av min vakna tid, som även den är begränsad då jag både sover och vilar mycket. Känner inte att jag tillför världen något längre, eller att jag behövs. Varför ska jag då fortsätta kämpa vareviga dag med att överleva? Vore det inte bättre att få dö i frid innan jag blir ännu sjukare? Då slipper jag vara till besvär för nära och kära samt slipper den dagliga smärtan och hopplösheten.
Undanber mig självhjälpsråd och ryck-upp-dig-tips, har fått de i överflöd redan och orkar inte ta in mer. Skriver detta mest för mig själv, för att få ur mig jobbiga tankar, har inga planer på att göra slag i saken just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar