De allra flesta lördagarna brukar jag lyssna på melodikrysset kl.10:03 fram till 11-nyheterna. Sedan brukar det skickas olika sms-varianter inom släkten som ”löst” , ”lod3?” eller ”kunde du gruppen?” och liknande. En härlig tradition som pågått sedan 60-talet med/mot framförallt mormor, mamma och moster.
Men inte idag. Var på väg till demensboendet på andra sidan stan för att tillsammans med min halvsyster träffa gamla mamma.
Halvvägs till t-banan i min söderförort passerade jag ett förälskat par med varsin kaffemugg i handen på väg från det mysiga lokala bageriet Lilla B. Deras hund tittade längtande på en annan liten dito som satt tryggt invid stolen som dennes matte ockuperade inmundigandes en bouchon. Cykelvagnen med två barn i svischade förbi på väg till lekparken.
Jag klev in genom dörren till t-banan, tog fram mitt SL-kort och hoppades att det skulle fungera trots att jag råkat tvätta det med jeansen det låg i häromdagen. Kortet fungerade, yippie! På väg ner i rulltrappan till plattformen såg jag en pappa med 2 små barn. Det minsta satt i sin barnvagn, det större barnet hade en legoleksak i handen. Plötsligt tappade pojken en gul legobit och det stannade kvar och hoppade på sista trappsteget när de gått av rulltrappan. När jag närmade mig den böjde jag mig ner och fick tag på den och kunde lämna över den till pojken som hoppade och skrattade av glädje. Pappan nickade tacksamt och vi fortsatte varsin promenad på perrongen. Halvvägs bort på perrongen gick en upprymd och glad ung man runt, runt hans förmodade flickvän som bara log åt hans busighet.
När t-banetåget några minuter senare rullade in till stationen, var jag klarvaken och glad över de små fina möten jag haft i min fina förort. Visst är livet underbart ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar