Vaknar kallsvettig, trött och utmattad vid fyra-tiden av att tarmarna trycker på. Masar mig så fort jag förmår till badrummet och blir sittandes en dryg halvtimme. Väl tillbaks i sängen är det omöjligt att somna om, läser lite nyheter och lägger patiens på mobilen. Till slut somnar jag om för en stund. Vaknar igen ett par timmar senare och gör lite glutenfri havregrynsgröt som vanligt. ”Pace:ar” sakta några varv fram och tillbaks mellan balkongdörren och badrumsdörren för att väcka kroppen och börja samla lite steg. Sätter på radion och lyssnar förstrött medans jag äter min gröt. Har glömt att jag skulle tagit diabetes-sprutan innan frukost, men tar den nu istället. Bättre lite sent än inte alls. Börjar bli allt bättre på att sticka mig i magen, känns knappt nuförtiden. Men mår fortfarande illa av innehållet i den (Victoza, inte insulin).
fredag 17 mars 2023
En helt jävla vanlig skitdag
En lördagsförmiddag i förorten
De allra flesta lördagarna brukar jag lyssna på melodikrysset kl.10:03 fram till 11-nyheterna. Sedan brukar det skickas olika sms-varianter inom släkten som ”löst” , ”lod3?” eller ”kunde du gruppen?” och liknande. En härlig tradition som pågått sedan 60-talet med/mot framförallt mormor, mamma och moster.
Sagan om den lilla prinsessan (första utkast)
Det var en gång en liten baronessa som bodde med sin mamma och pappa i en mellanstor stad i Sverige. Hennes föräldrar hade en restaurang, och där fick hon provsmaka jättegod mat. Ofta när föräldrarna arbetade sent på kvällen och natten fick den lilla baronessan bo hos sin älskade mormor och morfar i deras jättestora hus. Mormor lekte skola med den lilla baronessan i köket. Det fanns en griffeltavla på väggen bakom kökssoffan, där den lilla baronessan kunde rita och skriva och räkna. Hennes mormor lagade världens godaste tunnpannkakor, och därtill fanns det vipsgrädde (ja, hon sa så) och hemlagad jordgubbssylt. Ibland gjorde de också varm choklad, den lilla baronessan gjorde ofta extra mycket smet genom att blanda kakao och socker med lite grädde och smaka av både en och två gånger, sedan hällde mormor på den varma mjölken ur kastrullen. Det gällde att röra om försiktigt, då kunde en del av smeten fastna på skeden och slinka in i munnen. Det var en av mormors och den lilla baronessans små hemligheter.
Juldag hos dementa mamma
Efter sen frukost med min vanliga havregrynsgröt lyssnandes till P4 Radio Stockholm klädde jag på mig och packade ner julkort, tyska kanelstjärnor (Zimtsterne), hembakade svenska pepparkakor med färgad kristyr, ett av mamma önskat anteckningsblock, salta Tuc-kex och en fransk ost. Det var bitande kallt ute trots bara ca.minus 5 grader. Väl framme vid ingången till tunnelbanan fungerade till min glädje fortfarande SL-kortet. Hatar att det inte går att se hur många resor man har kvar utan att behöva ladda ner ännu en jä-la app till den redan sprängfyllda gamla mobilen.
Kidnappningen
Jävla bajskorv!
Det var en gång en bajskorv som levde i slutet av tarmen hos en ovanligt besvärlig individ. Hon hade extremt långa och trånga tarmar och ingen ordning alls på tarmbakterierna, särskilt inte de goda, de saknades nästan helt. Sen experimenterade hon med konstig IBS-skonkost och vitaminpiller och fick intravenösa järninfusioner. För att inte tala om mängden gröt och laktosfri lättmjölk som vällde ner vareviga dag. Inte en grönsak, fiber eller krydda här inte.
torsdag 16 mars 2023
Dödslängtan...
Har i många år tänkt ge mig hän i självmordsdansen, men har numera en krisplan att tillgå när mörkret blir för tungt och smärtorna i både kropp och själ tar över hela mig. Gjorde ett misslyckat försök för några år sedan, men hamnade istället på en sluten avdelning på Sankt Görans Sjukhus. Personalen där var fantastiska, riktiga hjältar.
Så vad gör jag då med min dödslängtan, när jag insett att de till buds stående hjälpmedlen inte fungerar eller är otillräckliga? Har också lovat nära och kära att inte försöka igen, men ska jag verkligen bara fortsätta leva för deras skull? Träffar de ju inte så ofta ändå, ingen av de bor jättenära. Så varför uthärda?
Har haft ett både jobbigt och bra liv med mycket glädje och många sorger. Är 60+ och arbetslös, lever ensam och har ingen ork kvar. Fysiska och psykiska sjukdomar tar upp det mesta av min vakna tid, som även den är begränsad då jag både sover och vilar mycket. Känner inte att jag tillför världen något längre, eller att jag behövs. Varför ska jag då fortsätta kämpa vareviga dag med att överleva? Vore det inte bättre att få dö i frid innan jag blir ännu sjukare? Då slipper jag vara till besvär för nära och kära samt slipper den dagliga smärtan och hopplösheten.
Undanber mig självhjälpsråd och ryck-upp-dig-tips, har fått de i överflöd redan och orkar inte ta in mer. Skriver detta mest för mig själv, för att få ur mig jobbiga tankar, har inga planer på att göra slag i saken just nu.